Lilla handen

Vanlig morgon, måndag, hösten kämpar på med sitt. Idag var det Stockholm och möte på schemat, så jag tog mig ner till tåget för att rulla ner mot stora staden. Egentligen hade jag tänkt mig att ta ett tidigare tåg, men det var fullt 🙁

Väl framme i stan, så tog jag mig en Taxi ut till Djurgården, tiden var lite knapp, så jag tänkte att detta var nog det bästa sättet att lösa tidsproblemet. Väl framme mötte mina kollegor upp, mötet kunde ta sig början. Allt gick prima och avrundades med en lunch på Vasamuseets restaurang, maten är väldigt god där måste jag säga.

Jag fick skjuts ner till centralen, tyvärr gick det precis ett tåg till Gävle när jag kom till stationen, så jag beställde biljett till nästa tåg, medan jag inväntade avgång så strosade jag runt lite, det byggs väldigt mycket på centralen just nu. Nere i källaren kunde man titta in genom små hål för att se vad de höll på med. Bilden visar alltså hur det ser ut under golvet på centralstationen i Stockholm.

Väl hemma i Gävle så hämtade min älskade hustru upp mig vid tåget, det är tur att vi har en automatare, för det går bra att köra bilen med bara 1 ben och 1 arm, så med 1 inpackad hand så går det bra för henne att köra bilen. Efter maten, så skulle vi packa om hustruns bandage, jag passade på att ta ett kort för att visa hur reparationen ser ut, metallbitarna är stift som fixerar ihop de trasiga delarna med varandra, jag tror det är titan, det brukar vara det när man lagar saker i kroppen.

Vi har ett annat pågående pyssel, för sjukhuset här i Gävle har slängt alla Engelska journalpapper samt röntgenbilder som låg på CD, det är lite trist, för dem hade vi behövt för att kunna boka om teaterbiljetterna i London, men men, det var inte lätt att veta att sjukhuset slänger de handlingar man har med sig till akuten. Jag skall ta ett snack med dem imorgon för att få nån ordning på detta, för så tycker jag inte man kan göra. Visserligen är all vår dokumentation nu slängd, men jag kan i alla fall se till att inte andra hamnar i den situationen framöver. Värst tyckte jag det var att fenomenet/problemet är välkänt på sjukhuset, så det är för mig obegripligt att man inte åtgärdat detta för länge sedan.

Kvällen är slut, jag är mosig, det blir inte mer för denna dagen.

Natti!